Min mentor Natalia...
Tjena tjena sliskiga mittbena
Praktiken är igång igen där jag har varit en vecka nu
och idag var det dags för min mentor från södertörn att komma
till skolan som jag praktiserar på
och hålla samtal med mig och min handledare
om hur jag varit under praktiken på skolan
och detta skulle då vara det avgörande för mitt betyg i den här kursen.
Den här lilla mentorn då, Natalia som hon så fint uttalar det själv,
är en rysk medelålderskvinna med den högsta graden av
platinablondt hår,
lysande blå kajal runt ögonen,
och tunna imålade streck till ögonbryn,
samt läppenna runt läpparna som hon målat utanför för att
få läpparna att se fylligare ut.
Det är Natalia - min mentor.
Morgonen börjar med att hon ringer mig på morgonen
när jag är påväg till skolan som jag praktiserar på
och skriker åt mig i telefonen och undrar vart jag är.
Innan, så har vi under en veckas tid, dagligen, mailat fram och tillbaka
med varandra för att komma överens om ett datum och tid
som hon kan komma till skolan och hålla samtalet med mig och min handledare.
Men alla förslag på tider som jag hade gett till henne hade hon sagt nej till,
MEN
helt plötsligt
just idag
hade hon bestämt sig att komma den tiden som jag skrev till henne IGÅR att hon kunde komma.
OCH
det bestämde hon att göra utan att säga till mig att hon tänkte komma.
Så kan någon säga till mig HUR FAN jag skulle veta att hon skulle varit där
och suttit och vänta på mig?!
Hon har svarat på mina mail varje gång jag har förelsagit en tid,
och nu,
när det är en tid som passar så tycker hon att det inte behövs att
hon säger till mig att hon kommer då eller??
Och bara för att jag inte var där den tiden som hon bestämde att boka
in sig själv på egen hand,
så ringer hon och skriker till mig i telefon att jag är sen till vårt möte.
Jävla mongo.
Sen när jag kommer fram så står hon och skäller på mig på skolgården också
och när jag försöker förklara för henne att jag inte hade uppfattat att hon skulle komma
eftersom hon inte svarade på mitt mail så sa hon bara på brytande ryska
att det inte fanns tid för diskussion och bortförklaringar och att jag bara skulle vara tyst och lyssna.
Hade lust att möblera om hennes ansikte.
Det kunde trots allt inte bli värre än det redan var.
Med hennes jävla paraply-lugg oxå.
Idiot.
Tur att jag hade Reyhan var med mig som hoppade in och avbröt mig
när jag började argumentera och käfta emot,
hade blivit underkänd på plats annars antagligen,
får se hur de blir nu.
Var bara tvungen att skriva ner det här för att få ut mina aggresioner lite. Så.
Jag och Reyhan på hemväg idag <3
Nuuuu sitter jag på att älskade Wend ska hämta upp mig här hemma med bilen,
annars då.
Vi tar nästa grej en annan gång. Kläm !
Kommentarer
Trackback
